Dear mama & pops
Alla de små jobbiga samtalen, allt grälande på mig, alla tårar, alla löften om att det ska bli ändring, att det ska bli bättre. Egentligen är det inte alls några viktiga saker, små skitsaker jämnfört med alla problem som finns därute i världen, så löjligt att spilla tårar på. Men för er betyder det allt. För er är det så man ska vara, annars funkar man inte, det blir fel. Jag lyssnar på er, och jag hör vad ni tycker är bra, jag hör vad jag borde vara, vem jag borde vara. Och jag försöker. Det gör jag absolut. Det går inte att förklara, hur gärna jag vill göra rätt, hur gärna vill få bekräftelse. Få se er äntligen bli nöjda. Men jag är inte den personen. Det är jobbigt att inse, kanske speicellt för er, men jag är inte skapad för att utfylla alla era önskemål. Ni gillar som många andra att säga, ingen är perfekt. Men någonstans hoppas ni alltid, att jag ska förstå vad det är ni är ute efter. Varje gång tänker jag, att nu ska det bli början på något nytt, jag ska ändra på mig, nu ska jag göra rätt och jag ska få bli den perfekta flickan i era ögon. I era kritiska, hoppfulla, förväntansfulla, kärleksfulla ögon. Ni ska sluta se mig i ögonen och tänka, varför förstår hon inte? Varje gång hon gör fel vänder vi upp och ner på hela världen, och ändå gör hon det om och om igen. Jag ska slippa eran besvikelse för småsakerna som inte är småsaker för er, som är hela livets uppbyggnad för er.
Ni brukar faktiskt säga till mig, att jag är helt perfekt. Men det vet vi alla att jag inte är. Vi vet att så perfekta som ni är så är det väldigt konstigt att jag är som jag är. Men jag blundar, jag tittar upp i det sneda taket igen, och jag tänker, mamma och pappa, ni fick inte den perfekta dottern, ni fick inte den dottern ni borde haft, den som aldrig gör fel. Ni fick mig. Jag är ledsen för det.
