Te amo

Älskling, hur har du det i himlen?
Kanske sitter du på en sportbar och dricker öl med morfar? Kanske skriker du fortfarande av ilska när Milan ligger under och drar dig i håret när Robinho missar mål? Eller om Färjestad förlorar i hockey? Kanske sitter du fortfarande och skryter om den där Roskildefestivalen du var på -06 och fick träffa Guns N’ Roses? Kanske sitter du och tittar på mig när jag leker med Miranda?
Det hoppas jag i alla fall.
Var är du? Varje dag blir det svårare att svara. Du kommer inte hem gubben. Du är i himlen nu. Det är orättvist att jag fick så mycket tid med dig och andra så lite. Det är orättvist att du skulle lämna världen bara ett par år efter Liam kom in i den. Det är orättvist att han bara kommer ihåg att du fanns, medan jag minns hur du luktade. Ibland önskar jag att det var tvärtom. Jag önskar att jag inte kunde minnas.
Det gör så ont. Bara tanken på dig river upp det lilla av hålet i mitt hjärta jag lyckats lappa ihop. Varför du? Det kommer jag aldrig att förstå. Jag kan fortfarande inte tro att du inte finns när jag öppnar ögonen. Dina kläder ligger fortfarande på golvet där du slängt dem, de luktar fortfarande som du. Din säng är orörd, ingen får ligga där. Ibland kan jag höra din röst ropa på mig när jag går i centrum. Jag svarar också. Jag går sönder när jag inser att du inte kan svara mig. Mitt hjärta brister och allt jag lyckats behålla och skydda rinner ut på den kalla marken.
De säger åt mig att rycka upp mig, ta mig i kragen och göra något. Förstår de inte alls? Jag saknar dig. Jag saknar allting med dig. Ditt töntiga hår som alltid verkade okammat och inte var mjukt förrän man kom riktigt nära. Dina ögon som alltid märkte om något var fel, som tröstade mig och såg mig. Världen är en outhärdlig plats utan dig hjärtat. Allting gör ont. Solen är alldeles för ljus och natten känns skrämmande ensam.
Jag såg honom på rättegången. Han som tog dig ifrån oss. Han hade highwon tjocktröja och jeans. Han satt med ögonen i marken när åklagaren läste upp åtalspunkterna. Han grät hela tiden men han kunde inte se det han hade förstört i ögonen. Han tittade inte på mig, eller på nån av oss. Hans kompisar satt bredvid. En kom fram till mig efteråt. Han var mörkhårig och hade ett hål på ena knät. "Om jag bara hade vetat… Skulle jag aldrig släppt iväg honom." Jag ville skrika på honom, Varför gjorde du det då? Varför lät du honom dra iväg när du visste att han hade halsat sin jävla sprit hela kvällen? Men jag kunde inte. Jag är tom på känslor och på ord.
Jag skulle ge vad som helst för att höra din röst igen eller se dig skratta. Bara en gång till, så jag vet att du fanns och inte bara var min fantasi som spelade mig ett spratt. Bara så jag vet att du fanns.
Jag gråter inombords men utsidan visar ingenting.
Andres sjöng på din begravning. Hörde du det?
Jag har gått i terapi, gruppterapi, psykoterapi, samtalsterapi. Vi får skrika ut våra känslor, skriva, gråta ut. Ändå känner jag mig bara tom. Jag kan inte skrika, för min röst försvann med dig. Jag har slut på ord, för de har tagits ifrån mig. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag har slut på gråt och skrattet finns där bara inte. Du lämnade mig med ett tomrum jag inte kan fylla. Hålet i hjärtat bli bara större och större. Det onda äter upp mig, bit för bit av mitt hjärta har det redan svalt. Min själ känns för stor, som ett skynke sveper jag mig i den, men ändå finns det bara mer och mer plats. Du har ju försvunnit ur den. Din frånvaro är överallt.
Dagarna är mörkare nu. Längre, kallare. På något sätt har all livslust försvunnit ur världen. I alla fall ur min.
Ibland är allt bara svart. Då orkar jag inte längre. Vill helst bara lägga mig ner och följa efter dig in i döden.
Du finns alltid
Jag saknar dig
Jag älskar dig


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0