wonlove

Jag saknar den där känslan, den som verkligen fick vingarna att bära. Ligger vaken på nätterna och försöker minnas alla löften, som glömdes bort och bröts om vartannat. Alla gånger man tvingats välja mellan rätt och fel. Var tog alla dom vackra orden och beröringen vägen? Jag åker rutschkana nedför livets spiraltrappa och hoppas att jag inte faller alltför hårt. Jag ramlar ihop, jag reser mig upp. Med skrapsår på benen och skavsår i hjärtat så känner jag gråten i halsen, inget är som det en gång var. Tio varv runt jorden och tillbaka.. Ovillkorlig saknad, tomma nätter och en hand som i mörkret försöker möta din. Jag har ingen chans mot ödet, det var du och jag mot världen. Du var min värld, och jag klev åt sidan. Känner mig liten, det känns tomt på insidan ända sedan det blivit tyst som graven. Jag krossade spegeln, nu kan jag inte längre gömma mig bland spillrorna. Att jag inte kunnat ta vara på sekunder mer än jag alltid gjort, om det ens är en möjlighet. Men det är det inte. Jag önskar, men jag faller tillbaka. Inte ens stjärnorna och planeterna kan mäta sig med den tomhet jag känner inombords. Jag knatar på i livet, osäker på vägen. Ingenting kommer bli bra igen, allt har gått i miljontals bitar. Jag besitter en livslång kärlek, en som jag önskar av hela mitt hjärta att den aldrig skulle hittat hem. Vill inte känna mig halv längre. Det är svårt att lyda, desto svårare att lyda hjärtat. Det är svårt att älska, desto svårare att inte..